Balladen berättar en historia
Att sjunga en medeltidsballad är inte bara att musicera.
Det är också ett av många sätt att berätta en historia.
Man har sjungit ballader i många hundra år.
De mest spännande berättelserna har överlevt och sjungs än idag.

Vad handlar balladerna om?
Om mord och hor, om kärlek och våld
Om förhållandet mellan man och kvinna
Om familjetvister och släktfejder
Om brutala äkta män, lömska hustrur och elaka styvmödrar
Om svartsjuka, hämnd, svek och otrohet, incest, otillåten kärlek och barn som föds i hemlighet
Om våldtäkter och bortrövanden, bakhåll, våldsamma strider, mord, tortyr och avrättningar
Om förbindelser med övernaturliga väsen
Om gengångare, varulvar, lindormar och människor förvandlade till djur eller träd
Om martyrer och helgon
Om underverk och kamp mot drakar

men också

Om kärleksmöten, frieri och giftermål
Om långvarig trogen kärlek som får sin belöning
Om unga män och kvinnor som till varje pris vill gifta sig, gärna rikt
Om satkäringar och toffelhjältar ... och mycket, mycket annat!

... och mycket av det som utspelas i balladerna sker i "gröna lunden", en plats för kärleksmöten, men också ett ställe där de hemskaste saker kan hända ...

Hur känner man igen en medeltidsballad?
Det är lätt! Den skiljer sig på flera sätt från andra visor:

• Balladen är objektiv. Den berättar en historia utan att förklara och värdera. Handlingen förs framåt genom dramatiska scener.



• Språket är ålderdomligt. Fasta uttryck och hela formelartade strofer(verser) återkommer nästan identiska i många olika texter.

Omkvädet(refrängen) hör till det mest typiska för medeltidsballaden. När balladen används som dansvisa brukar en försångare sjunga stroferna och alla dansande stämmer in i omkvädet, som återkommer i varje strof.

Handlar balladerna bara om riddare?
Nej!
Medeltidsballaderna brukar delas in i olika kategorier beroende på vad de handlar om

De naturmytiska visorna skildrar människans möte med det övernaturliga.
Här möter vi näcken, bergtrollet, varulven och lindormen. De döda går igen och människor förvandlas till djur eller träd.

Legendvisorna handlar om martyrer och helgon - kända och okända.

Historiska visor handlar om historiska händelser eller personer.

Riddarvisorna bildar den största gruppen - hälften av alla de svenska balladerna. De handlar om riddare och jungfrur, om kungar och drottningar. Kärleken är huvudmotivet - men med många inslag av våld och ond bråd död.

Kämpavisorna skildrar strider mellan kämpar, ofta drastiskt återgivna med många överdrifter.

Skämtvisorna rör sig i vardagsmiljö. Här möter vi drängar och pigor, gubbar och käringar, tiggare och trashankar. Kärlek är huvudtema även här, men av det mer handfasta slaget.

Var utspelar sig balladen?
Handlingen i medeltidsballaderna - framför allt i de många riddarvisorna - utspelas oftast i en förnäm miljö. Konungen och drottningen sitter vid bredan bord och betjänas av svenner som skänker i mjöd och vin. Riddaren lägger guldsadeln på sin gångare och rider sig till borgareled. Skön jungfrun står på högan loft och ser honom nalkas, eller sitter i jungfruburen och sömmar guld på skinn. Hon är smal som liljevand och klädd i sobel och mård, hon har röda gullband och gullkrona. Som tidsfördriv spelar hon gullharpa eller leker gulltärning. Hon har tärnor och smådrängar som passar upp på henne. Utomhus vandrar jungfrun i sin apelgård eller örtagård bland de rosor och de liljor, eller ännu hellre i grönan lund eller rosendelund där det ståndar en lind. Där möter hon troligen sin käraste - men där kan också de hemskaste saker inträffa ...

Vem sjöng ballader? Och var?
Balladen skapades i hovmiljö men spreds ganska snart till hela folket. På 1800-talet - det är först då vi vet vilka som sjöng ballader - kom sångarna oftast från en enkel miljö på landsbygden. De flesta var kvinnor - hustrur till bönder, torpare, båtsmän, soldater eller hantverkare. Många tjänade som pigor. De manliga sångarna hade motsvarande status. Deras hemmiljö var enkel eller direkt fattig, deras vardag slitsam.

"Det var när en mjölkade eller när en gick ute eller när en var inne eller när en hade ungar eller va som helst!" (Lena Larsson, född 1882)

Några kända balladsångare

Ingierd Gunnarsdotter, född 1601 eller 1602. Västergötland. Bondhustru. Kunde enligt uppgift "öfwer 300. Gambla kiempa wijsor", dvs ballader. 57 balladtexter tecknades upp efter henne på 1670-talet.

Greta Naterberg, född 1772. Östergötland. Piga på ett gods, senare gift med en soldat. 25 ballader med text och melodi finns upptecknade efter henne. Flera hade hon lärt av sin mor, född 1728.

Lena Larsson, född 1882. Bohusläns skärgård. Småbrukarhustru, tidigt änka. Kallade sig "torparkäring" och skötte ensam sitt lilla jordbruk fram till sin död vid 86 års ålder. 15 ballader har Sveriges Radio spelat in med henne.

Ulrika Lindholm, född 1886. Uppvuxen i Jämtlands fjälltrakter. Tidigt änka med tre barn. Hade plats i hushåll, drev senare en lanthandel. 8 ballader har Sveriges Radio spelat in med henne.

Svea Jansson, född 1904. Åbolands skärgård i Finlands svenskbygder. Växte upp hos sin mormor, född 1842, och lärde en mängd visor av henne. 22 ballader har Sveriges Radio spelat in med henne.

Martin Martinsson, född 1913. Bohuslän. Smed och lantbrukare. Svenskt visarkiv har spelat in 8 ballader med honom. Flera hade han lärt sig av en båtsman som tidvis vistades i hemmet.

"Den dansen går så väl uti lunden"
Ordet ballad kommer av provensalskans ballada = dans. Allt tyder på att man ursprungligen dansat till sången. I Sverige har vi inga direkta uppgifter om detta, men vi kan ändå dra slutsatsen att balladen under senmedeltid ofta sjungits till dans, ibland ackompanjerad av instrument.

Hur dansade man då? I 12-1300-talets Europa dansade man kedjedans - man höll varandra i händerna och gick, sprang eller hoppade i långdans eller i ring. Denna typ av dans med sång - kvad-dans - lever ännu kvar på Färöarna.
På en medeltida målning i Härkeberga kyrka i Uppland har Albert Målare framställt ett bibliskt motiv "Dansen kring den gyllene kalven". Kanske kan balladdans ha gått till ungefär som det skildras där.

Staffan var en stalledräng
Staffansvisan är den mest kända medeltidsballaden i Sverige. Den finns i hundratals uppteckningar från hela landet. Den vanligaste varianten trycktes i den första utgåvan av svenska folkvisor 1814-17. Där kan man läsa att den sjöngs i Småland och Västergötland.

Tuppundret
Ursprunget till Staffansvisan anses vara en legendvisa om Staffan och kung Herodes. En vistext med ett liknande innehåll finns i en engelsk 1400-talshandskrift, men troligen är visan ännu äldre.
Visan handlar om Staffan, stalldräng hos kung Herodes. När han vattnar sina hästar vid källan får han se stjärnan i öster och förstår att en konung är född. Han berättar detta för Herodes som svarar att det vill han tro först när den stekta tuppen på hans bord får liv och flaxar med vingarna. Det gör tuppen - ett underverk har skett.
En visa med denna handling har levt kvar i Skåne och i Åboland i Finlands svenskbygder. I alla övriga svenskspråkiga trakter handlar visan bara om Staffan som vattnar hästar och ser en stjärna. Herodeslegenden finns också avbildad i kyrkmålningar.

Var hör Staffan hemma?
Först är han ute och härjar till häst på annandag jul - Staffansritt, Staffansskede
Det var gammal sed att de unga männen red ut med gårdens och byns hästar före gryningen ("ingen dager synes än") på annandagens morgon, Stefandagen. De red i kapp till närmaste källa och lät hästarna dricka - källvattnet ansågs ha en särskild kraft vid jul. På vägen tillbaka red man till byns gårdar för att samla in mat och dryck till en fest som gick av stapeln i mellandagarna. Vid gårdarna sjöng man Staffansvisan.
För att få mycket gott till festen lade man till några tiggarstrofer:

Kära mor i spisen
ge oss en bit av grisen
vi beder dig så gärna
allt för den ljusa stjärna ...

Kära far i aska
giv oss en tår i flaska ……

Kringridningen kunde ibland gå väl livligt till. Då och då förbjöds den. Det var heller inte alla som hade häst och det blev allt vanligare att man i stället "gick Staffan".

Stjärngossarna brukade gå omkring i gårdarna med sitt följe kring trettondagen. De tiggde mat till fest på samma sätt som Staffansryttarna. En stjärnbärare bar på en stjärna med ett ljus inuti och hade sällskap av diverse förklädda figurer: Judas med pungen, Herodes, de tre vise männen. Många olika visor har sjungits i samband med stjärngång. Ofta framfördes de i form av ett skådespel - ett julspel. Ursprungligen hade Staffan och Staffansvisan ingen plats här, men så småningom har Staffansgång och stjärngång kombinerats så att Staffan fått sällskap av stjärngossarna. Och Staffansvisan med sina tiggarstrofer passade lika bra i båda sammanhangen.

Luciatåget är en förhållandevis sen tradition i större delen av Sverige. I Värmland och Västergötland har man firat Lucia sedan 1700-talet, men i resten av landet börjar seden spridas först mot slutet av 1920-talet. Eftersom annandags- och trettondagsfirandet då hade upphört hade Staffan och stjärngossarna till sist ingen annanstans att ta vägen än in i Lucia-tåget!

Balladens källor

Muntlig tradition
Den nordiska balladen tog form omkring år 1300. I närmare 200 år levde den enbart i muntlig tradition, i sångarnas minne. Det finns inga uppteckningar från den tiden, men i kyrkmålningar - - främst från 1400-talet - kan vi hitta motiv som förekommer i ballader.

Handskrivna visböcker
I slutet av 1500-talet började man i adliga och lärda kretsar att skriva in vistexter av olika slag i visböcker. En del av texterna i dessa handskrivna visböcker från 15- och 1600-talen är ballader. Seden att skriva ned vistexter på papper eller i en bok spreds så småningom i allt vidare kretsar och höll i sig fram till våra dagar. I början av 1900-talet var det mycket vanligt - framför allt bland yngre personer - att äga en vaxduksbok som man skrev ner aktuella visor i.

Vistryck
Från och med 1630-talet började enstaka balladtexter förekomma i vistryck (skillingtryck). Sammanlagt nio ballader finns i vistryck från 1600-talet - några i flera upplagor. Under 17- och 1800-talen förekom allt fler ballader i vistrycken. En del ballader spreds troligen huvudsakligen på detta sätt. Texterna i vistrycken skrevs utan melodier. Dessa fick man hämta från annat håll, om man inte redan kunde dem.

Uppteckningar, tryckta visböcker
I akademiska och litterära kretsar vaknade ett starkt intresse för folkliga traditioner i början av 1800-talet. Man började på många håll att göra uppteckningar av folkvisor. 1814-17 utkom den första svenska samlingen med folkvisor i bokform. Den hade titeln Svenska folkvisor och innehöll nästan enbart ballader med både text och melodi. Tjugo år senare kom ännu en samling, Svenska fornsånger, också den innehöll mest ballader. Under resten av 1800-talet samlade man in och gav ut de flesta typer av folkvisor i olika slags utgåvor.

Fältinspelningar
Från omkring 1950 reste Sveriges Radio ut i landet och gjorde fältinspelningar av folkmusik i både Sverige och Finlands svenskbygder. Många av inspelningarna i radions folkmusiksamling innehåller ballader. Från slutet av 1960-talet kom ansvaret för fältinspelningar att ligga på Svenskt visarkiv, som gjort inspelningsresor i hela Sverige.

Varifrån kom balladen?
Den här utställningen handlar om ballader på svenska - i Sverige och Finland - men den medeltida balladen förekommer över hela Norden. I Storbritannien har man sjungit medeltidsballader av samma slag som de nordiska. Därifrån har de följt med utvandrare till USA. På den europeiska kontinenten finns visor med samma innehåll som en del av de nordiska brittiska balladerna.
Somliga av dem har balladform - andra inte.

Idag tror man att den nordiska balladen tog form omkring år 1300 vid det norska hovet. Samnordisk anda rådde och intresset för fransk litteratur var starkt. Den litterära impulsen kom närmast via Storbritannien, där hovet och adeln sedan lång tid hade franska som huvudspråk.
Balladens närmaste förebild var franska chansons d'histoire eller chansons de toile - berättande dikt med omkväde. Denna genre är känd sedan 1220-talet i Frankrike och nådde troligen det fransktalande England snart därefter. Hur balladen sedan spreds över Norden och till vanligt folk kan vi bara gissa oss till. I flera hundra år sjöngs balladerna utan att någon kom på tanken att skriva ner dem!

Balladerna spelas in - levande muntlig tradition i vår egen tid
Ända till 1900-talet sista decennier har det gjorts inspelningar av ballader i levande muntlig tradition. På 1950- och 1960-talen skedde en omfattande inspelnings-verksamhet i Sveriges Radios regi i olika delar av landet och i Finlands svenskbygder. En serie radioprogram om balladen producerades av Matts Arnberg och Ulf Peder Olrog och grammofonutgåvan
"Den medeltida balladen" (4 Lp-skivor) gavs ut 1962. Senare har även Svenskt visarkiv gjort fältinspelningar där ett stort antal ballader ingår.
CD-boxen "Den medeltida balladen" utkom 1995 i serien Musica Sveciae Folk Music in Sweden (Caprice). Den bygger på just detta material, inspelat av Sveriges Radio och Svenskt visarkiv.

Balladen i borgerlig miljö

"slägten efter slägten hafva i deras enfaldiga toner funnit ett uttryck för sina känslor"
De ballader som samlades in hos allmogen under 1800-talet gavs sedan ut i olika samlingar och notutgåvor där melodin försågs med pianoackompanjemang. Man ansåg att de enkla folkvisorna behövde bearbetas konstnärligt för att kunna sjungas och spelas i salongerna. Operasångerskorna Jenny Lind och Kristina Nilsson lanserade några av de svenska folkvisorna på konsertscener utomlands. Några ballader vandrade också vidare i arrangemang för manskör och ingick i studentkörernas repertoar.

I kretsarna runt Skansen och Nordiska museet uppstod ett intresse för balladdansen kring sekelskiftet 1900. Inspirerade av norsk sångdans bildades Folkvisedanslaget i Stockholm.

De tog som sin uppgift att återuppliva eller snarare rekonstruera en svensk balladdans med färöisk kvad-dans som förebild.

Balladen lever!
Balladen har levt vidare i muntlig tradition till slutet av 1900-talet. Men sedan?
Vi kan se det som musikaliskt återbruk, när dagens unga sångare ägnar balladen sin hyllning. På 1970-talet var det Ulf Gruvberg och Carin Kjellman (Folk och Rackare) som tog upp den medeltida balladen, bl a på skivan "Med rötter i medeltiden". Deras skivor väckte ett stort intresse som inspirerade folkmusikanter under både 1980- och 90-talen.
Idag hittar många folkmusikgrupper sitt material i utgåvan "Sveriges Medeltida Ballader" eller i de dokumentära inspelningar som finns.

Är det balladernas exotiska miljöer och händelser som fortsätter att förtrolla?
Eller är det kanske det nya historiska intresset som får unga entusiaster att göra djupdykningar i svensk världslig musikhistoria?
Eller är det en medeltida klangvärld man vill återskapa med de formelbundna visorna ackompanjerade av suggestiva borduninstrument?
Hursomhelst - balladen lever!